Den 16 november 1824 hittades Petrus (Per) Larsson Vikberg (1797-1824) död i sin säng i Glommersträsk. Efter dödsfallet uppstod en ryktesspridning i byn om att det inte skett naturligt, vilket fick häradshövdingen Carl Fredrik Furtenbach att beordra att kroppen skulle grävas upp och obduceras. På sommaren 1825 grävdes kvarlevorna upp och man kunde fastställa att den dödes inälvor innehöll arsenik och svavelsyra. I oktober 1825 samlades vittnesmål in från invånarna i Glommersträsk, varefter två personer blev misstänkta för mordet. Den ena var den dödes svägerska, Anna Stina Olofsdotter (1801-1827), som tillsammans med sin make Johannes Larsson Vikberg bodde på samma gård som den döde. Den andra var Anna Stinas mor, Martha (Märtha) Larsdotter (1763-1834). Motivet skulle ha varit att undanröja den äldre brodern Petrus så att gården skulle tillfalla enbart den yngre brodern Johannes. De båda kvinnorna nekade initialt till brott. I häradsrätten för Arvidsjaurs lappmarks tingslag dömdes Martha Larsdotter till omedelbar häktning och fördes till Umeå. Hovrätten beslutade att de båda kvinnorna skulle skickas till Norra correctionsinrättningen. I september 1827 födde Anna Stina en dotter i fängelset och avled där i oktober samma år. Efter Anna Stinas död erkände Martha att de gett Petrus supar utblandade med svavelsyra, men experter menade att svavelsyran inte kunde ha räckt för att döda honom. Martha tillbringade sju år i ensamcell och flyttades därefter på grund av sjukdom och ålderdom till en sjukinrättning. Hon dömdes till döden genom halshuggning, men domen ändrades till livstids fängelse med hänvisning till att det inte fanns bevis för att arsenik funnits i hennes ägo. År 1834, efter nio år i fångenskap, dog Martha som 71-åring i fängelset.